Mot vilda västern bland dimhöljena...

... kändes det som när jag körde till Karlstad igår! Bitvis satt jag på helspänn - fanns inga hållmärken bland omgivningen i mörkret som bara blev ännu mörkare av att dimskynkena rullade framför och mot mig som andar i atmosfären (det kanske det var också!!). Häftigt men jobbigt att köra så när jag väl kom fram till Ma&Pa blev det en tidig kväll (vicken partyprinsessa!). Efter en förmiddag hos förkyld frissa (fick nästan bacillskräck!) har det blivit härlig hårpigghet och jag känner mig ny, åtminstone utvändigt! Se'n är det alltid en fröjd att gå på sta'n bland alla andra som pratar som jag (eller ännu mer!!!), behöver verkligen fylla på kvoten av "men uuuhhh, dä' va' jämt görbra dä'!" Det är mysigt här i västern!

Rätt person på rätt plats...

... tänk vad det spelar roll!! Igår hade jag ett möte som kommer att innebära ganska omvälvande förändringar i min vardag. Det kunde ha varit deppigt och tungt men istället kändes det spännande och som om framtiden är fylld av möjligheter! Och det tror jag mycket beror på den personen jag mötte... men även förstås interaktionen mellan oss. Tror att man i så mycket fortfarande är ett djur och starkt reagerar på om någon signalerar positivitet eller mörker. Jag hade dessutom bestämt mig för att vara lite neutral (inte så svårt, hade ingen vidare koll vad som egentligen skulle avhandlas!!), gå in på mötet och låta framtiden rulla över mig, på nå't sätt. När man då träffar en person som, som jag upplever det, faktiskt kommer att försöka hjälpa och göra sitt bästa för att det ska lösa sig för mig - ja, det kan inte bli annat än en bra upplevelse. Och rätt!

Skojigt - vi struntar i rutinerna...

... i bostadsrättsföreningens styrelse. Ja, alltså, den rutinen att alltid kolla om de blivande lägenhetsägarna finns i kronofogdens offentliga register innan vi säger OK till medlemskap i bostadsrättsföreningen. Känns som en bra rutin, tycker jag, och i förlängningen tidssparande.

Och så igår när det återigen är dags för en förfrågan om medlemskap mejlar ordföranden ut till styrelsen att det verkar vara lite onödigt den här gången. WHAT?? Jag, som numera känner mig som den som alltid är jobbig och ifrågasätter, var tvungen att mejla en stilla undran tillbaka och fråga varför det var onödigt just den här gången? Svaret blev att "Eftersom personer som kan hosta upp 2,8 mille för en lgh, knappast har betalningsanmärkningar hos kronofogden." Jaha!! (OBS! Bimbo-ljud!). Vad mycket jag får lära mig i den här bostadsrättsföreningens styrelsesammanhang - om en person hostar miljoner kan den ju självklart inte vara någon skojare!!!!!!

Gröna vågen var evig...

Två lampor på samma bild

... till jobbet idag! Både rent reellt och mentalt och TROTS att jag känner mig lite subfebril (ja, alltså det där obehagliga tillståndet när man har lite förhöjd kroppstemp men inte är däckad av feber. Bara låg.). Det är konstigt hur man vissa dagar ser motstånd och andra dagar är det de ljusa ögonblicken (!!) som lyser som stjärnor i tillvaron. Ja, som idag att jag hade gröna vågen - det gillar jag och att inte behöva bromsa på typ hela Luthagsesplanaden (se'n är det ju en och annan Audi som kan få spel på att jag håller avstånden så ordentligt. Men antagligen har deras dag börjat med skymningsfiltret på! Synd för dem!). Och se'n skickade Mats en morgonbild från Harg - alltså, något av det vackraste på länge, eller hur?? Jag är helt galen i kontraster och tycker det blir så häftigt när man som i det här fallet nästan gör naturen ännu vackrare tack vare lyktstolpen. Ja, annars skulle bilden "bara" varit ännu en vacker bild men nu får den en ytterligare dimension. Tycker jag (tjena, analysfantomen!). Fotografen själv kallade den för "Två lampor på samma bild". Känns som om man tittar in i evigheten...

TV-soffan blev inte utsliten i helgen...

... och speciellt inte i lördags förmiddag framför tre-milen. Vi tröttnade fort, men det var väl bra kanske - blev istället tre-timmarspromenad bland annat till Uppsala Stadsmission, Myrorna...  ville hitta lampa till fönstret i vardagsrummet (loppisar är OK med avseende på shopping-stoppet!). Resten av helgen har jag jagat nästan Uppland runt känns det som - Emmaus både i Svista och Gryttby, Kaggbols kuriosa... och till slut även en sväng till IKEA. Men än så länge har inte den där riktiga lamp-känslan infunnit sig. Om man tvivlar ska man strunta i det, var det en vis person som sa, och det tror jag skarpt på. Fick räcka med att det blev roliga dagsutflykter i bra sällskap och med räkfrossa som dagsavslutning, inte dumt. Men kanske ska man passa på att scanna Solareturen i värmlandskogarna till helgen??!!

Nu några timmars vånda!

Kalla mitt i bild & spänning på topp! NU!

Utvidgade visst shoppingdispensen...

... igår. På Erikshjälpen hittade jag två små Ittala-glas (lika det som var med i glaskrossexcesserna för några helger se'n!) à 10 kr styck och ett armband (15 kr). Armband är ytterligare något, förutom remmare-glas och ullfiltar, som jag tycker jag har ett outsinligt behov av (tjena!). Men snyggt, visst??!!

Vicken snö-chock!

Här går man och lägger sig och allt ser ut som vår! Koltrasten sjunger galet på hustaken och näsan kliar konstant... ja, och så vaknar man till det här!! Verkligt vackert, tycker jag nog... trots att jag nästan hade planerat att smeta in ansiktet med österrikisk skokräm (jo, Brorsans&Lenas recept! Galet brännande!) i helgen för att huden ska skifta från dagsläget av genomskinlig rosa-blå till... jajustdetja, hm, risken finns att den kan bli starkt rödröd. Får nog ta det lite easy med skokrämen kanske!!

Och det är alltid så häftigt att vara premiärpersonen för de första stegen i det orörda morgontäcket snö!

Inspirerande, värmande, "rätt-aktiverande" kväll...

... var det igår och det vill inte säga lite med tanke på min dagsstatus! Ja, vad gjorde jag då? Var på föredrag med Olof Röhlander. Efter föredraget, när jag gick hem kändes det som om jag hade lindats in i vänlighet och värme, kravlöst men aktiverande. Olof Röhlander vågade tro på att publiken höll sig vaken utan lättvindiga grepp som det jag skrev igår att jag var rädd för - ja, det där att känna sig tvungen att aktivera publiken var 10:e minut med 2-minuters-diskussion med grannen. Det behövde han INTE. Förstår att en del tycker att det är pedagogiska grepp men ärligt talat tror jag att jag fick med mig mer igår och var minst lika aktiv, om inte mer, av en begåvad föreläsare. Karismatisk men ändå lågmäld och behaglig. Ska skriva samman mina stödanteckningar och då kanske det kommer ännu mer reflektioner och långlivad inspiration.

I morse: molnet till vänster såg ut som ett rymdskepp som flyr morgonsolen...

Idag innebär välmående...

... att bara ta det väldigt easy. Förstår ingenting - en lugn och skötsam helg med bra mat och sömn i mycket frisk luft både i Harg och Klungan. Magen konstrar och inget är i form (förutom solen då som verkligen gör allt för att ge energi, TUR!) - bomull i huvudet och blytyngder kring kroppen, hm...

Och så ska jag gå på föredrag med Olof Röhlander ikväll... är inte sådär väldigt sugen på att interagera med närmaste granne var 10 minut som verkar vara så himla poppis för alla föredragshållare för tillfället. Ibland vill man liksom bara bli underhållen och road, inte prestera och vara aktiv. Men vi får väl se, det kan ju bli kul ikväll.

Såg ut som en fågelholk...

... när jag kom fram till Klungan och såg det här! Ja, det var min min (enligt Mats!)! Hade ingen aning om att jag numera har grusad gång från grind till hus... även om det egentligen var ett projekt jag funderat en del på, speciellt vid den (tidigare!) alldeles för brant stupande entrén. Men bara känslan inombords - ja, att det händer så mycket utanför min kontroll!! Och så var det inte obehagligt ändå. Bara jäkligt ovant!

Se'n ser det mycket lovande ut att plintar börjat komma på plats. Det känns som om extrarummet kommer att bli rymligt och inte som någon husholk!

Badplatsen i vinterskrud...

Vilken djungel...

... det är med försäkringar. Hade kontakt med mitt försäkringsbolag nu i morse för att kolla om min försäkring för Klungan gäller även efter alla renoverings- och tillbyggnadsprojekt. Tydligen var boytan viktig... och så tyckte de att jag ska värdera huset nu efter att jag fixat tak och fönster. Hm, undrar om det är värt det? Men får väl kanske fråga snickar'n... Givetvis passar se'n försäkringspersonen på att fråga mig om mina övriga försäkringar... och informera om vuxenförsäkring (vad det nu är?) med flera. Känner att jag blir lite nojig. Eftersom jag är dykare kollade jag för många år se'n upp att jag hade en försäkring som gällde även för dyk & -relaterade aktiviteter. Bolaget jag då hade blev se'n uppköpt av en stormogul. När jag därefter krossade tummen mellan kaj och båt gällde inte det jag hade ringt om några år tidigare. Och det var nästan så att jag inte vågade ta ett steg utanför dörren innan jag hade försäkringsbrevet för olycksfallsförsäkring på mitt köksbord. Jag måste varit ruskigt naiv alltså när man trodde att hemförsäkring räckte. Ja, så jag känner mig lite nojig - tänk om förutsättningarna i försäkringarna förändrats igen och jag som inte kollat på evigheter. Jaha, får väl skriva upp att jag måste ta en dag och läsa försäkringsvillkor. Åh, vicken djungel!

Bra onsdagkväll!

Försökte att inte lugna ner mig när jag kom innanför dörren igår för tröttheten lurade i kroppen och kunde slagit till fort som en kobra om jag hade gett efter. Men höll mig i rörelse och inom en halvtimme stolpade jag iväg till Friskis&Svettis för Intervallflex. Kändes redan på uppvärmningen att jag var på ett pass i måndags, hm. Men det var ändå OERHÖRT mycket bättre än under förra veckan! Sedan är det ju lite intressant hur man är alltså - just på träningen får jag behov av ett större personligt utrymme. Kan bli ohyggligt irriterad när någon gjorde som en tjej igår, går förbi mig och nästan nuddar nästippen när det finns metervis med utrymme framför. Och jag lägger flera minuter åt att fundera på varför den personen gjorde så - om de inte har samma "integritets-"känsla (OK, det låter dramatiskt men jag blir lite dramatisk just vid de tillfällena!) eller om de bara tycker att det är så himla mycket värre att ge sig lite närmare ledaren. Hm, mycket att grunna på! (OBS! Ironiskt!) Hursomhelst, bara minuter senare inser näsnuddar-personen och jag att vi gör en rörelse fel och SAMMA fel och ler i samförstånd. Och då känns det hur bra som helst! Snacka om att man är en vindflöjel alltså - men det kanske är bra att man kan växla rätt fort och inte hålla fast vid nedbrytande tankar och känslor för länge!

Väl hemma var det dags för styrelsemöte i bostadsrättsföreningen... men slapp känna den där krypande obehagskänslan som infunnit sig inför de tidigare tre mötena. Kände nog på mig att "giftpinnen" skulle saknas (den alltid lika oförberedde och icke påläste som ofta fäller hånfulla kommentarer med barnslig blick...!! Nyanserad bild jag har, va'!! Men faktiskt inte helt felvisande...). Mötet var smidigt och faktiskt tillochmed roligt. Alla var fokuserade, kunde slappna av och behövde inte försvara och förklara... Tänk vad enkelt det kan vara! Och bra!

Rester...

...och no shopping, förutom möjligen på loppisar! Det är mina restriktioner för mig själv nu. Känner att det är bra om jag kommer ur den här köpvanan, för det är vad det är, när pengarna bara rullar mellan fingrarna utan att jag blir något gladare. Har aldrig varit värsta sortens shoppare men för den skull finns det ändå utrymme att tänka mig för. Dessutom är det så fint i garderoberna nu att jag vill hålla det så ett tag till! Men hittar jag fler remmare-glas eller ullfiltar... ja, då får jag dispens!

Och rester, himlar, vad bra det är att gå genom kylskåpet! Och frysen med för den delen. Det är ju så lätt att bara fortsätta köpa, köpa och så har man redan värsta stashet till finmat hemma. Som i förrgår, när jag gjorde Pasta à la broccolisalmone... (ja, kallrökt lax och broccoli som huvudingredienser alltså + lite annat plock som låg kvar i kylen):

PPR (... pasta på rester)

Creme fraiche

Kallrökt lax (hade bara två skivor kvar men gav fin smak)

Hönsbuljong (höns trots fiskrätt, för att jag tycker den är mest neutral)

Broccoli (frusen, skar jag i mindre bitar)

Champinjoner (några stycken färska, skars i ganska stora skivor)

Svartpeppar (och ev salt om det behövs något mer än i buljongen - jag tog inget den här gången)

Räkor (läggs i just innan man ska äta så de inte blir sega...)

Allt i kastrull ungefär i de här grupperingarna (inte så noga!) och kokas. Med fullkornslinguini till (lika gärna bulgur etc) blev det mild, snäll och god mat! Och snygg!

Kändes festligt till och med, och så är det bara rester!!

Det ljusnar...

... i dubbel bemärkelse! Morgonen var vacker och inte så beklämmande (och jag slapp dra knät i geggan som igår kväll!)

OCH så har snickarna börjat gjuta plintar till extrarummet, härligt!!!! (Iallafall tills jag får fakturan...) Snickar'n ska beställa ett fönster 60 x 60 cm som jag vill kunna öppna och ska kolla så att det stämmer överens med övriga (nya!). Och kommer att höra av sig igen när de börjar sätta upp stommarna. Hur bra känns inte det här??!! Det börjar bli lite stil på torpet och snart kanske man kan få börja med ytskikten! Ljust!

Lojal?

Usch, det känns jobbigt att veta något jag helst inte vill veta. Och tankar på om jag ska säga något eller inte. Jag tycker att det är så nedbrytande när någon går bakom ryggen på någon annan, är okamratlig och när folk inte vågar stå för det de gjort. Obehagskänslan blir ännu tydligare när den som är utsatt för det här dessutom är någon som betyder väldigt mycket för mig och som försöker göra så rätt som den förmår. Samtidigt är jag ju inte riktigt inblandad... Var tvungen att rannsaka mig själv varför det inte går att skaka av sig. För jag tycker inte att man generellt bara ska berätta "allt" och ofta bara för att man själv ska må bättre. Ibland får man försöka bearbeta sina funderingar på egen hand helt enkelt. Men den här gången känns det inte så. Utan jag känner - om det här skedde, vad mer är dolt? Själva grejen tror jag inte ens är särskilt viktig men handlingen stör mig så. Och att alla vet om det som hänt UTOM den som jag bryr mig om. Och varför förväntas jag, som är så perifer i det här sammanhanget, indirekt inte säga något?  Sån't fräter på mig inombords. Tror att jag får skita i om det faller en skvallerskugga på mig, jag vill att det ska vara rena och raka känslor. Och jag vill att de jag bryr mig om inte ska behöva tvivla på min lojalitet.

Vimsig och med för många idéer...

... ja, så är jag idag! Trots att huvudvärken ligger som ett pannband sedan igår. Men tror att efter lite handpåläggning av mannen i mitt liv (som ger mig såhär vackra blommor som tillochmed är fina när de börjar dö!) tror jag det kan ge med sig! Ojoj, lät visst lite som alternativ terapi - och jag som bara tänkte på lite gammal hederlig uppmjukning av nackregionen... musklerna där har väl fått sig en chock av veckans träningsprojekt, sist jag gav dem en så'n här dust två gånger på en vecka var ju... jaaaa, någon gång i somras. Ja, tillochmed långt innan nackincidenten eftersom semester och sommar distraherade mig. Men vad sjutton, lite alvedon så är man nog med i matchen hela da´n!

Vilken konstverk!

Försöker jobba samtidigt som det skjuter in idéer hela tiden i kolan - saker jag tycker jag borde komma ihåg, sån't jag vill sy, uppgifter som måste göras till min kurs... fredagskänslan har slagit till - förväntan samtidigt som man vill ha mycket klart! Men nu är det bara timmar innan jag drar mot Harg... Längtar efter att krama M1, se rådjuren utanför frukostfönstret, långpromenader i skogen och avslappning från idéerna!

Mental utrensning!

Målet om "Inom ett halvår är jag i min bästa form någonsin, mentalt och fysiskt, och njuter av det!" - ja, det är on-going. Även om det inte direkt är några jättekliv framåt. Men det spelar ju egentligen ingen roll hur små steg det är bara det går så. Eller egentligen, det kanske tillochmed är en fördel att det är små steg - då blir det inte så fundamentala, enskilda skillnader i vardagen utan lätta att inkorporera för framtiden. (Jajustdetja.)

På träningsfronten har jag äntligen vågat mig på att gå på lite hårdare pass igen - Intervallflex TVÅ gånger den här veckan, både måndag och onsdag. Det känns i kroppen kan jag säga och jag börjar bli trött på att stånka varenda gång jag sätter mig på en stol. Men det går väl över när jag varit igång två veckor, hoppas jag. Prommisar sköter jag exemplariskt faktiskt - oftast i samband med lunchen. Då finns kvällen kvar (om man inte bara ligger i soffan och gnyr över sin träningsvärk förstås!).

Mentalt - ja, vet inte riktigt varför men avslappningsövningarna har fått en liten paus (och skiter i analysen... åtminstone för tillfället!). Däremot städade jag några garderober förra veckan - riktig mental utrensning (fick bestämma mig innan jag kom hem - annars var det lätt att slacka!!). Blir liksom en lättnad när det är så'n överblick bland plaggen! Jag gillar ju kläder men får emellanåt kommersiell kvävningskänsla och det här var renande. Den här veckan blev det viktiga-papper-rens. Gjorde grovgörat klockan 5 i måndags morse när jag ändå inte kunde somna om, bra start på veckan... men kroknade se'n lite, hm.

Tror att det ska handla om emballage nästa vecka. Ett av mina förråd är belamrat med dem, har varit ett ok en lång tid och kan inte begripa att jag inte kört till återvinningen för länge se'n men, men. Det spanar jag in till veckan, tror de där gamla kartongerna kan ge STORA effekter i den mentala utrensningen!!

Resfeber!

Bild från vår julresa... som känns som det var evigheter se'n...

En kollega på jobbet kommer brunbränd, glad och pigg från Domenikanska republiken... och febern är ett faktum. Res- alltså!! Och inte den vanliga nervositeteten inför en resa utan den att det känns som man vill iväg PÅ STÖRT!! Börjar surfa på fina stränder, blått hav... och det kanske inte är så konstigt när klimatet här är... ja, vi kan väl inte kalla det charmigt?? Nå'nstans? Försöker suggerera mig själv till att ändå tänka fina tankar om vardagen - ja, som att jag väntar på besked från snickar'n i Klungan (är ju så spännande egentligen!), att vi kanske ska åka skridskor till helgen (bara inte isen töar bort... men hallå, nu är jag där igen!). Det värsta är att det inte helt och hållet hjälper. Enda boten är nog att boka en resa - så man får utlopp för lite magpirr och feber!

Ahhhh...

... ska till tandläkar'n idag, huh! Tänk att när jag var barn tyckte jag om att gå dit - hade aldrig några problem förutom att det var lite många gaddar i käften och det var så skönt att få rent. Tyckte jag då. IDAG, efter tre "tanddöder" (vicket ord!) med nervinflammation (VARJE gång, mycket plågsamt! Eller vad säger du M2??!!) är man inte längre så kaxig... Numera har jag ju tillochmed ett implantat - i titan och i käken vill jag tillägga (ingen annanstans!!). Tog världens bästa beslut när jag valde frisktandvård på Folktandvården för kanske 12 år se'n. Annars kan man undra om jag hade fått leva på vatten och bröd nu... (iochförsig mjukt för tänderna!!) Under årens lopp har jag träffat alla varianter på tandläkare - den mest extrema var nog en rysk "haj-man" (med svajigt hår och kanske hundra tänder i mun) som tyckte att jag tog ett vansinnigt beslut att dra ut en tand långt bak i munnen istället för att rotfylla. Och något som enbart en haj kan göra (NUMERA vet jag att hajar hela tiden får nya tänder men ganska obegripligt då!). Det visade sig sedan att han efter mycket svett och tandagnisslan (jo så var det! Med alla de tänderna!) nästan inte fick ut eländet för tandroten snirklade sig runt käkbenet (tack, Pappa för de generna!). Han avslutade allt med att oroligt ta ytterligare en bild för "att se att han fått bort tillräckligt av roten". Om inte hade han varit tvungen att borra bort en bit av käkbenet...WHAT!! Där blev jag blek (och såg mig själv efteråt med halva kinden slappt hängande). Till slut erkände ändå haj-mannen att jag hade tagit rätt tandutdragningsbeslut. Men det var ändå lite jobbigt - jag hade ju inte tagit lätt på beslutet från början och så ville han starta om processen igen när jag kom dit.

Jaja, sedan har jag haft både mindre bra och även EN helt fantastisk tandläkare. Samuel Eriksson, heter han, och var den som opererade in titanskruven i käken på mig. Tyvärr har han slutat där och startat eget. Och jag får en ny tandis idag... ahhhh!

Var på Kistamässan i helgen...

... och kollade på information kring hur det är att leva och bo i något utland. Alltid roligt att vidga sina vyer även om det inte är något som kommer att ske imorr'n. Intressant att man återigen kan tänka sig tanken - efter mina tidigare längre utlandsvistelser har jag ju alltid känt att det är i Sverige man vill vara (man och man, jag menar jag). Men man (hm!) behöver ju inte avfärda soliga alternativ och sköna temperaturer för det (speciellt inte idag med röda fötter artificellt framkallat av mina blöta färgavgivande skor! Sist jag hade de här skorna, i slask, filade jag bort färgen på fötterna så att det blev sår... men det är en annan historia!).

En allmän reflektion från mässan är att det är märkligt att de inte gör lite mer happening av det - ja, t ex med musik från landet man representerar, filmer i montern eller att fler gjorde som i montern för Portugals turistbyrå, bjöd på lite portvin och ost (som luktade kräks men smakade gudomligt!). Tycker allt blir så mycket festligare och stämningshöjande. Men det är kanske bara jag. Och för att det var helg??!!