Ibland undrar jag om jag egentligen orkar med det här med att interagera med andra människor. För jag kan ju inte helt och hållet endast välja de jag mår bra av utan måste kollidera med några andra på vägen. Och sömnen blir påverkad vilket stör mig oerhört. Speciellt som det är människor jag inte ens gillar.
Som igår, Vattenfall fixar något med fjärrvärmen till huset bredvid vår bostadsrättsförening. Till saken hör att vi för bara några månader sedan högg ner vår två meter höga häck för att få den långsiktigt fin. Nu ansåg grävgubbarna (och ja, det var bara gubbar) självsvåldigt att det var självklart att de kunde använda vår tomt som lagerplats för gatstenar, stora snöhögar med grus i (på vår gräsmatta som det iochförsig är tjäle i nu men när snön smälter blir ju gruset kvar) och byggstängsel. Dessutom var de ypperligt nöjda med att ha skottat och grusat inne på vår tomt (också på en gräsmatta) eftersom folk enligt dem ville gå förbi just där. (Men vi vill ju inte att folk genar över vår tomt... galet.). Gubbarna verkade inte fatta att det är egenmäktigt förfarande och att de absolut inte får lägga grejor på en plats som någon annan äger. De hävdade "men inget kommer ju att bli skadat". Nej, det är ju inte poängen försökte jag förklara. Det är vi som ÄGER tomten. Vilket jag försökte återkomma till gång på gång. Men är inte säker på att det gick in, argumenten från dem gick bara i cirklar trots att jag försökte hålla en rak väg. Till slut bad jag om namnen, sedan gick jag raka vägen och ringde till vicevärden som också blev jäkligt upprörd och var på't direkt. I morse var snöhög och stängsel borta men gatstenar låg kvar, dock nu på en lastpall men fortfarande inne på vår tomt (kändes demonstrativt). Jaja, kanske kan lugna mig något nu i den här frågan. Men nattfriden var påverkad.
Och dagen innan, i tisdags. Jag var på en jobbintervju - maken till kombinationen oförberedd, ostrukturerad, tanklös och emellanåt väldigt taggig och sarkastisk mänska får man leta efter. Redan inledningsvis när vi tog kaffe betedde hon sig så märkligt mot en av de anställda så att varningssignalerna började tjuta inombords. Dessutom smålog hon lite hånfullt när hon pratade om någon av sina anställda och hur de inte fått något gjort som hon hävdat att hon bett om. Med tanke på hur jag uppfattade henne undrar jag hur tydligt hon bett om något eller om hon gjort det överhuvudtaget. (OBS! Jag själv gav mig inte in i något infekterat - tro't eller ej men den här gången höll jag låg profil. Men kände mig ändå obekväm för att jag inte sa emot...) Dessutom upplevde jag henne som någon som måste ha sista ordet. Man kan ju undra hur det skulle vara att ha en sådan chef???!! Sedan började hon snacka lön trots att det egentligen enligt henne själv var för tidigt i processen... och att lönerna var sååååå låga. Och så körde hon med det där vanliga som en del kvinnliga chefer verkar ta till speciellt gentemot en annan kvinna - ja, en form av känslomässig utpressning. Att man inte ska vilja ha mer i lön för att vara sjyst mot de andra m m. Skitsnack. Undrar om hon kör samma stil mot en kille?? Svårt att tro det (men jag kan förstås ha fel). Hursomhelst, allt gick i cirklar.
Vad ska man göra - bara avsäga sig alla uppdrag? Sluta söka jobb? Flytta ut till vischan? (men det hjälper inte - där finns det ju säkert en och annan cirkelinducerare också...). Huh, det snurrar!!
Det här med att söka jobb, det är verkligen känslomässigt påfrestande. Ena stunden känner man sig som om man har alla möjligheter i världen, och pirr i magen, och nästa känns det nattsvart och oron griper kring magen. (Och allt påverkar magen, typiskt!) Och de här känslopåslagen - inte så att de kommer med fluktuationer på en veckas mellanrum, nej, det varierar ett antal gånger under dagen. Ja, som om kroppen skickar mental elchock med jämna mellanrum. Man skulle tro att man (i kombo med att träna) skulle vara utslagen på kvällarna... men icke. Huvudet vill inte varva ner och jag får jobba rätt rejält med avspänning (trots att kroppen är skittrött). Och så är huvudvärken ett faktum.
