Känner mig lite kluven... på min distanskurs som jag läser deltid parallellt med heltidsarbete har vi massa grupparbeten. Det som blivit snarare en regel än ett undantag är att jag alltid får med någon i min grupp som antingen säger att de mår psykiskt väldigt dåligt eller skyller på allt annat (typ besök av svärmödrar!) för att inte göra sin del. En gång är ingen gång, tycker jag självklart, och jag förstår om man ibland blir sjuk eller inte mår bra, allt stasar sig på jobbet, en långt tidigare inplanerad resa ger otajming... men ändå, det går inte att alla andra bara ska backa upp. Lite känner jag som så att har man tagit på sig ett engagemang får man ro det i land. Annars är det enkelt - man avsäger sig det! Då slipper de man samarbetar med att göra mer jobb än de behöver och får istället hjälp och inspiration av aktiva grupparbetsmedlemmar.
I höstas vet jag att jag (eller egentligen alla vi övriga i gruppen) lät en person komma undan lindrigt med avseende på presentationen inför resten av kursen. Jag uppfattade det som en gemensam lösning för att hon inte skulle bli FÖR pressad. Men det var bara lindrigt - hon kom inte undan helt (fast jag tror att det var hennes plan!), man kan bara inte gulligulla för mycket känns det som. Och så dagen för presentationen beslutade hon sig plötsligt för att åka hem - skyllde på allergianfall, förkylning och jag vet inte allt. Förvånande. (Eller inte.) Och SÅ SYND om henne - presentationen hade kanske kunnat vara precis det hon behövde för att stärka sig själv och komma igång.
Och så nu igen - en av våra gruppmedlemmar har ångest. Och nej, inget jag frammanat, det här har hon tydligen kämpat med, eller mot, ett tag! Jag vill inte heller bli den som puttar henne över kanten... men samtidigt kommer jag ihåg i vilket tillstånd hon var i när hon först anlände till förra kursträffen (= grät när hon berättade hur dåligt hon mådde, hade munkjackan uppfälld över håret...). OCH i vilket tillstånd hon åkte hem (= lycklig, pratsam, kreativ!). Det var så uppenbart att hon mådde så bra av att vara i den miljön och hur mycket hon stimulerades av allt som vi blev utmanade att göra... Hon är en så smart, slagfärdig och kul tjej men förefaller inte riktigt ta ansvar för sitt eget liv. Och vem annars ska göra det????
Såååå, ja, det är svårt - jag vill vara empatisk men känner också att kursen tär på mig och min tid också. Och som om det inte spelar någon roll för att jag bara är vanlig och trött. Sedan tror jag generellt att det inte heller är det kravlösa som alltid är det bästa, även om någon mår dåligt. Eller är jag bara kall och hård kanske?
Förutsättningarna för eldning var optimala - nästan ingen vind - och varmt och skönt för oss och Mats kom med det glimrande förslaget att vi skulle sova kvar så att vi kunde utnyttja det (yippee!! Sa jag men är inte riktigt säker på att han visste vad han gav sig in på!). Svetten lackade på en oförtröttlig brännare... och själv drog jag slyträd och bar kvistar till brasan så att filéerna på ryggen skrek efter vila. Till långt in på kvällen...
