Tidningen var sen i morse...

... så jag läste "Elle" till frukost. (Störande - jag har mina rutiner, men det verkar vara något mystiskt med torsdagsutdelningen!) Fastnade i en artikel som tog upp problemet med rynkor i 20-25-årsåldern (snacka om kvasiproblem!)... författaren till artikeln beskrev att det fanns forum där man utbytte tips och idéer om hur man skulle undvika att få ansiktsskrynklor. Förutom det uppenbara med botox var ett alternativ att sluta använda ansiktsmimiken. Man skulle inte le så mycket, inte rynka pannan etc... (hm.) Ett annat var några märkliga plåster ("frownies"??) som man skulle klistra fast i ansiktet under natten - då skulle ansiktsmusklerna "lära sig" den rätta rörelsen (eller nå't... kände att intresset tröt där mitt i!).Undrar hur ansiktsmuskler som hämmas i rörelsen, oavsett om det är av botox eller "självbehärskning", ja, hur blir de om 20 år? Man vet ju hur resten av kroppens muskler brukar reagera på att inte tränas kontinuerligt... Men är det såhär folk därute funderar seriöst?? Känner mig isåfall alldeles världsfrånvänd trots att jag kan erkänna att jag någon mörk vintermorgon i 30-35-årsåldern, när huden höll på att spricka av torrhet och tröttheten strålade ur varje por, tittade mig i spegeln och grunnade på hur man kunde minska djupheten i rynkorna. Ett alternativ jag då kom fram till var att äta upp mig ganska många kilon... men insåg på stört att jag då skulle jag stå där med andra, och nya, problem! Tänk vad mycket feltänk man hinner få ibland. Och en jäkla tur att man kommer på det innan det är för sent!