Kanske sista gången...

... jag hade undervisning med studenter. Tänk att det kan vara så oerhört givande att vara med i en lärandeprocess - det kostar enorma mängder energi, jag är helt dränerad efter några pass men jag känner mig så lycklig när det stämmer! Ja, när de förstår att jag vill väl och verkligen försöker tänka mig in i (och komma ihåg!!) till exempel hur det är att se på embryologi för första gången. Får en enorm kick av att det skapas något större än det som kom med in i rummet - oavsett om jag hört allt förut eller inte!  Det där med att få fram ett budskap intresserar mig - förut kändes det ofta som att bara jag öppnade munnen blev jag missförstådd (hm, kan det ha berott på mig eller??!!). Fortfarande finns ju kanske skillnad i uppfattning kvar men om det finns en medvetenhet och en ansträngning att förstå - ja, att förringa ansträngningens betydelse i sammanhanget, det är dumt, tror jag. Kanske är det så att det egentligen räcker att vi FÖRSÖKER förstå varann och så får vi en bättre värld... eller??!!

Jaja, studenterna ja - just den här terminen var allt extra extra kul!! Eftersom jag haft fallbaserad undervisning i kanske 11-12 terminer nu tyckte jag att jag hade lite kläm... men så fick jag ett besvär förra våren. Tror jag skrivit om det lite förut men en student hade allvarliga personliga problem vilket färgade gruppdynamiken kapitalt. Sedan i höstas blev det istället diskussion kring pedagogiken med problembaserat lärande... eller diskussion - egentligen blev det ett PBL-avfärdande från halva gruppen och psykoanalys av mig och min insats från en av studenterna (på läkarprogrammet termin 2... troligen färdig psykiater i sina egna ögon!). Andra grupphalvan kämpade på men det kändes som om jag rörde i trög gröt varje tillfälle vi sågs. Har försökt att analysera mitt eget ansvar och kanske spelade det in att jag varken under förra våren eller i höstas kunde delta vid inledningsmötet. Och/eller att jag kanske hade stagnerat i mitt intresse och min energi... men upplever det inte så. Ibland får man kanske bara acceptera att interaktionen med vissa människor aldrig kommer att funka -  hur man än vrider och vänder på sig har man "röva" bak.

Förra onsdagen...

... och så igår... men vackert ändå!

Hursomhelst, ALLT var annorlunda den här terminen - och jag fick blommor och applåder när vi skiljdes åt (känns som jag skryter men jag är fortfarande såååå glad!). Egentligen borde de här studentgrupperna fått presenter för det är de som tog mig på allvar, lyssnade på mina idéer och handlöst kastade sig in i allt som jag la framför dem. UN-DER-BART att jag fick uppleva det såhär, det sista!