Kanske tycker lilla silverpilen att den blivit åsidosatt när den inte fått några Klungsten-utmaningar eller värmlandsfärder på länge. Tyckte jag ändå sommardaltade med den för att inte ratten skulle lossna men, men. Tydligen dög det inte för i morse ville inte batteriet hänga på när jag ville. OK, ringde morgontidig Pappa som fick lyssna på startförsöken på distans (i handsfreen!!) och ställde diagnosen "batteriet måste bytas". Jaha, bara att gå in och hämta cykelnyckeln... bara för att inse att bajken behöver pumpas efter några månader i träda. Och så ligger pumpen i bilen... blev litet träningspass över gård och trapp... och när jag dessutom jonnat uppför Sjukhusbacken - ja, vi kan väl säga att efter det fanns inte många torra områden på min blus. Fräscht (inte!). (Antar att detta ändå går in under "lågaktiv träning"... som jag enligt doktorns order ska hålla mig till ett tag till. Och trots svettparoxysmerna!)
Och så fick jag lite extra aktiviteter i tillvaron - höll på att min vana trogen rodda igång hela kedjan själv. Allt från att kolla befintliga batteriet med startkablar och kompisbil, att köpa nytt 14-kilos och installera det (enligt parollen "hur svårt kan det vara?" Hm.)... ja, det gamla vanliga köret drog igång att om jag inte gör det själv (trots att jag inte kan!!) så är det ju ingen som gör det. Men förutsättningarna är ju faktiskt lite ändrade i mitt liv senaste tiden. Känner mig lite knäpp att jag blir såhär "kvinnlig" och inte fixar saker själv. Men det är UN-DER-BART när van batteribytare erbjuder sin hjälp (gullige Mats). Vilken riddare/räddare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar