 |
| Rosor som gavs med känsla är vackra t o m torra...! |
... ja, det tog många år innan jag ens använde det. Ä som i älskar alltså. När Marie/M2 och jag pratade om det igår tänkte jag så på att jag faktiskt har utvecklats de senaste åren (och kanske ännu mer senaste tre månaderna med Mats!) Tidigare var det ju en bedrövelse att man har så'na problem att säga de viktiga orden till de nära personer som jag ju är SÄKER på att jag älskar - ja, som Mamma&Pappa, Brorsan... men av rädsla för att det ska gå inflation i ordet har jag hållit inne med det. Jag förstår ju varför det blivit såhär - tycker det är så många som svänger sig med uttrycket utan att tänka efter och känna innerst inne om de verkligen kan stå för det. Och så har jag istället övervärderat det. Iallafall, tror det var i samband med Irak-kriget jag fick någon så'n där domedagskänsla... och helt plötsligt insåg att det var HELT fundamentalt viktigt att säga "Jag älskar er" till Mamma&Pappa. Mamma tog det bäst men Pappa mumlade väl något i stil med "Hm, detsamma, detsamma". Ja, och så när jag väl var igång var det lika bra att ringa Brorsan också. Honom lyckades jag fånga mitt i service (tjena, sisådär tajming! Han var superstressad och lunchgästerna satt och väntade!) och när jag väl framfört mitt ärende, ja, att säga - "Jag älskar dig, bara så att du vet" - då blev han bara tyst. Och se'n undrade han om jag mådde riktigt bra... hm, inte den reaktionen jag hade tänkt förstås!. Nu börjar jag bli mer ä-ordsvan men får ibland halvt tvinga mig till att säga det - inte för att jag inte menar det utan för att jag fortfarande känner mig lite andäktig inför det. Tror att det faktiskt krävs både muskulär träning men vänja sig vid ljudet och acceptera faktum och tanken... ja, det är vackert ä-ordet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar