När man
sportdyker lär man sig att stanna upp och inte bara simma på. Om man väljer det märker man först bara sten och vattenrörelser… men efter
ett tag hör man knäppanden från räkor och fiskar, ser vackra färger på
anemonerna på klippväggen, hör ett motorbuller i fjärran, en smörbult simmar
nyfiket förbi, en eremitkräfta rusar nästan kamouflerad över botten, en
trollhummer rör sitt blåröda skal i en klippskrevas tak och mycket mer och små
detaljer. Samtidigt som man är viktlös och skönt och ombonat avskärmad.
Det
representerar även den här vackra tulpanen. Redan på utsidan så vacker att man
nästan glömmer att man ska stanna upp, vänta och se om man upplever något mer. Och
så gör man det och då öppnar sig ett inre universum.
Som i
livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar