Hopp...

... om att få koll på nacke och rygg. Ja, det vill jag ha och är snart på gång till magnetröntgen. Bara ordet känns lite skrämmande. Hade otänkbara tankar om hur min titanskruv i käken bara rycktes ut genom kinden när maskinen kör igång. Fast den smärtan skulle kanske ändå bara försvinna i den allmänna smärtförvirringen!! (Och hur snygg skulle man inte bli med hålet i kinden...!!) Nu vet jag mer - det är inga problem med titanskruvar i tandimplantat. Men för säkerhets skull kanske jag frågar en gång till...

Och hjärnan verkar liksom ha fått extra snurr (som om det skulle behövas!) av alla smärtstillande tabletter jag trycker i mig... Dock har jag i alla fall försökt fostra min hjärna, speciellt senaste dagarna, med självhypnos där jag lagt in suggestioner om att det kommer att gå VÄLDIGT bra på magnetröntgen. Anledningen till att jag främst är orolig är inte risken för cellskräck (fast jag tänker för säkerhets skull ta Mammas tips om att blunda från det jag åker in i maskinen!) utan mer det att jag enbart SUTTIT upp i snart två veckor (uppallad med miljarder kuddar... nästan). Och då inbegriper det även nätterna. Men igår testade jag att ligga ner på rygg cirkus 2 minuter ... och ja, det verkade som om smärtan snabbt eskalerade till en nivå. Men se'n höll den sig där och det var definitivt hanterbart och långt från innan jag fick tabletter (toppnoteringen! eller botten-!). Så jag har hopp!